Har ni någongång kännt er sådär upprivna? Att det känns som att man glider ifrån dom man verkligen älskar mest av allt och det kommer fram saker man inte anat, fast alla är sådär opålitliga - man vet inte var man har dom. Allt är åt helvete, detta känns inte bra. Jag känner mig som en trasdocka som folk utnyttjar.

Känner inget hopp, finns ingenting att kämpa för längre då man inte kan lita på någon. Det jag hatar mest av allt är att man får reda på massa skit av andra personer, det gör mig mest arg och besviken. Varför inte komma till mig direkt och säga saker som ni gjort? Istället för att gå bakom ryggen på mig. Det blir 1000 gånger värre om ni håller tyst om saker ni gjort/sagt och man får höra det av någon annan. Skärp er för fan!