Jag kokar inombords och jag har ingen aning varför. Jag känner mig irriterad, ledsen. Allt jag vill göra är att lägga mig i sängen och bara gråta. Bara få släppa ut allting. Men då känner jag mig svag. Jag håller huvudet högt. Jag ska vara glad. Jag ska inte bryta ihop, det ska jag verkligen inte. Hur jag än mår.

Jag intalar mig själv varje morgon att jag är glad, att jag mår bra. Men jag känner hela tiden hur paniken kommer krypandes, ångesten. Jag intalar mig själv att allting kommer att lösa sig i slutändan och det är jag övertygad om. Jag gräver i min hjärna för att få fram ord. För att kunna beskriva. Men det är svårt, går inte riktigt som jag vill. Slutar oftast med att jag bara skriver ner massa tomma ord. Jag vill att folk ska förstå, så ingen går runt och tror att jag bara är någon som söker uppmärksamhet genom att må dåligt och skriva om det öppet. Jag antar att man egentligen inte ska bry sig om vad alla andra tycker. Men för mig är det faktiskt viktigt. Jag har otroligt dålig självbild, jag tror inte att jag duger i de flesta tillfällen. Tycker oftast att jag är för dålig helt enkelt. Och därför tror jag att det är så viktigt för mig att ingen missförstår mig. Så att jag kan bygga upp min självbild och att folk förstår och tror mig. Det är viktigt för mig.
En sak som jag har märkt om mig själv är att om jag till exempel ska argumentera med någon, då kommer jag aldrig på något att säga. Men om jag får skriva fritt vad jag tänker så kan jag komma med så många argument/motargument. Samma sak om jag ska prata "deep" med någon. Sitter alltid bara helt tyst men får jag skriva om det sen så får jag ut allt jag egentligen ville skriva. Det kanske blev lite komplicerat det där. Men jag hoppas någon förstod i alla fall. Jag själv tycker det är så mycket enklare och man får ut sig allt mycket bättre.

Vet inte vad som vad meningen med detta inlägg, ett tomt som vanligt, men jag ville bara skriva av mig lite. Ha en bra kväll! Hejs!